måndag 7 mars 2016

Förändringens vind

Jeje. Allt kul tar slut någon gång. Nu verkar det som om .sve.fi läggs ner. Och min lilla blogg där söker ny bostad. Jag var tillfälligt inhyst på wordpress under en bloggrenovering, och nu flyttar jag (på något sätt) mitt pick och pack till just wordpress. Så småningom hamnar mina dagliga blogginlägg på larjanko.se
Välkommen att titta in!

tisdag 1 december 2015

Berättelser

Nu när jag återupptäckt storify finns det ingen ände på möjligheterna. Med bara lite tid och eftertanke går det att skapa ett rikt källmaterial, studiematerial eller dokumentation av event. Och det är riktigt lätt att dela.

Här sätter jag mina storify-trådar (de blir hela tiden fler): https://storify.com/larjanko

fredag 13 mars 2015

Dagliga bloggen

Jag är ännu en gång med i den svenska bloggutmaningen #Blogg100, vilket betyder att jag bloggar varje dag under hundra dagar, med start 1 mars varje år. Det är väldigt nyttigt att tvingas blogga så regelbundet, men det är också svårt att hitta bra ämnen varje dag. Om du blev nyfiken kan du läsa bloggen här

torsdag 19 april 2012

Portfolio

Hej! Plötsligt är jag 48. Hur gick det till? Jag bor i Helsingfors på Drumsö. Jag har bott i Finland över halva livet. Här sitter jag nu, med fötterna i myllan, med fru, hund och två barn. Lägenheten och bilen ägs mestadels av banken, men så är det väl bara. Jag tycker om god mat, promenader med hunden, single malt whiskey, att resa, läsa bra böcker, simma omkring på nätet, ny teknik, att lära mig nya saker, att blogga, fotografera, se, diskutera, analysera och recensera film, att segla, simma, drömma, skriva, diskutera och fotboll. Och så tycker jag om min familj. Och att undervisa. Laga mat. Korrigera felaktigheter. Organisera. Leva.

Kulturhaverist på spaning efter det land som flytt

Recension till Ny Tid, April 2012 av boken "Döden är ett obekräftat rykte", av Kusturica.


Han kommer in i rummet, med de grova kängorna fortfarande på. De drar in lera på mattan. Han doftar tobak och gamla minnen. Blicken är envis. Hårkalufsen är ostyrig. Han lever poetliv.
Han talar fort, i avbrutna meningar, snubblar över orden. De är inte hans vänner. Hans vänner heter Haro, Pasa, Njego. Han minns dem, men när han återkallar dem blir de något otydliga. Han försöker igen, ännu mer detaljrikt. Men det är som förgjort, det är lika lätt att drunkna i detaljer som i havet bortom horisonten. Ordvågorna fortsätter att plaska mot tidens klippor, fast beslutna att gröpa ut ett hål stort nog för ett minne att bevaras i. Minnet är det enda som blir kvar av alla dessa människor, samtal, lekar, beröringar.

Med händerna över huvudet springer han genom staden, den sjunkande staden som gav honom berättelserna. Det är bråttom, men Titanic får inte falla, den är hoppet, de första tecknen på mening i slöa ögon. Det är bråttom, tiden börjar ta slut. Och när tiden tar slut upphör syret.
Marken kommer emot. Naturligtvis.

Hon heter Snezana och är det skönaste som vandrat på jorden. Hennes ögon är att dö för. När hon ser på dig smälter du och upp blir ner. Tungan blir ett sandpapper och tiden stannar. Ni är båda nio år och orden gör dig inte rättvisa. De blir billiga plastflimsor som täcker det vackra ljuset, den smidiga rörelsen.  

Orden är kantiga och slår mot minnets skirhet. Klyschor bygger en mur där detaljerna är murbruk. De täcker också över futtigheten i ett liv. Peter von Bagh talar ofta och gärna om filmer som är större än livet. När Emir Kusturica skriver sin egen berättelse går han andra vägen. Han är grabben i graven brevid som radar upp minnesbilderna. De där som delas av så många, men inte lyckas bli universella och livskraftiga metaforer. De sprattlar en stund i garnet, sen slaknar de. Kanske beror det på språket, fast ärligt talat så tvivlar jag. Sanningen är enklare än så. Konstnärer, gatsopare, kökspredikanter, hemmafruar, vetenskapsmän. Allas liv kan silas ner i några få ingredienser. Och allas liv, oavsett hur färgrika, kan också radas upp som franska streck i en powerpoint. Att skriva en självbiografi är därför en svår konst. Att forma en historia av det liv du levt låter sig inte göras utan kompromisser. Jag tror inte på en förenklad orsak-verkan-teori. Inte heller på ödets tatuerade hand som visar sig när du zoomar ut.

Livet är ett planlöst vandrande utan mål och mening. Försöken att reda ut krokarna och spinna en röd tråd görs ofta på bekostnad av den mystik som omger oss alla. Att skriva memoarer är att bygga motorväg in i gläntan. Och när du tar bort förlåten finns ofta inte mycket kvar. Det blir en slumpens lek med ödet. Runt omkring krasar samhällsbygget isär under fotsulorna, som den sociala konstruktion det är. Utvecklingen är otäck, ju mer vi lär oss desto mindre vet vi. Barndomens okomplicerade kaos ersätts av vuxenlivets spratt. Skrapar du aldrig så lite på ytan så stirrar skräckens fula ögon fram, gör din granne till en fiende, dina kollegor till beräknande svin. Historien skrivs av vinnarna. Och om vinnarna är massan sipprar glömskan fram ur sprickorna och täcker de gapande såren, de sönderskjutna husen, den förlorade hedern. Den bilden fångar han bra med alla sina avledande berättelsemanövrar. Jugoslaviens implosion har fastnat på näthinnorna, och in ibland denna politik kilar råttorna och berättelsen förbi. Emir är fånge i sina minnen, och lyckas inte sålla fram storyn, han saknar distans och han saknar verktyg. De ersätter han med ett överflöd av detaljer, och en räcka intetsägande namn. Om vi är huvudpersonerna i våra egna inre filmer om oss själva är vi dåliga regissörer. Vi vill ha med för mycket. Uttrycket kill your darlings får en lite annan innebörd här, men borde vara viktigare än någonsin för att hålla läsaren vid liv. Det som Emir visat att han kan i sina filmer fallerar betänkligt när han vänder blicken mot sig själv.  I kampen mot glömskan vill han ”skriva en bok och städa upp bland hjärncellerna där mina minnendriver omkring. Med hjälp av de skyddsänglar till författare som en gång lärt mig tänka och tala, ska jag ur denna anhopning av minnen, utvinna sådant som annars kommer att gömmas för alltid.” Och så föds kapitel efter kapitel. Men de går i otakt. Att få höra insidestoryn från ett land som inte längre finns som levde enligt en modell som inte längre hör till denna världen kunde ju bli en så bra story, eller hur? Att Emir dessutom var kontroversiell både i det systemet och utanför det, och att han inte känner några behov av att stryka medhårs eller slicka baktill borde ha bäddat för en lite större bang. Tiden och platsen var rätt, livet fullt av färg och sälta på ett sätt som är svårt att föreställa sig idag.  Men resonemangen kommer på hälft, bilderna skisseras upp men fördjupas inte. Istället erbjuds vi soundbites i form av korta sekvenser.

Det blir snart en nationell sport att tala om brister i systemet i förtäckta ordalag, att leva av, i och utanför systemet är fullkomligt normalt, och leder såklart till en ökande schizofreni. Över det hela Titos vakande öga, och Jugoslaviens president som i bara strumplästen uppmanar till en liten smula eftertänksamhet, för ungdomen är en tillfällig villfarelse. Den hemstickade kommunismen låter ljusen lysa igenom sprickorna och livet fortgår. Det är klart att sandslottet är byggt på luft. Och dessutom är det inget riktigt slott, men man tar vad man har. Växa upp skall man ju ändå, oavsett tid och plats.

Att sen försöka förstå vad fan det var som hände är inte lätt. Perspektiven förskjuts och blöts upp av erfarenhetens sentimentalitet.  Små detaljer kan framstå som livsavgörande och kan verka belysa senare vägval. Vårt behov av sammanhang tycks stort, och vår tids rädsla för kaos än större. Ursinnigt sållar vi fram ännu några detaljer, något som slutligt ska visa att vi är goda människor. Såna som man kan älska, trots alla plumpar i protokollet.  Till slut har vi lindat in så mycket bandage runt kroppen att inte en enda bit hud syns. Då tar boken slut, i ett slags gräl med sig själv. Det var väl inte så här det skulle bli?

Johanni Larjanko

tisdag 3 januari 2012

Änglasteg


Änglasteg
Teresa går över gården. Vinden frostnyper henne i benen. Solen är nere. Cypresserna står vakt, tysta vittnen längs vägen till kyrkogården. Längst uppe på kullen, brevid olivträden, en ny, halvt undangömd plats, en slarvigt gjord väg, djupa hjulspår i den mjuka leriga jorden. Grinden stängd så här sent men det gör inget, Teresa går in bakvägen. Ingen ser och ingen bryr sig. Blått sken strömmar ut mot väggarna mellan stängda fönsterjalusier. Ljusreflexer studsar mot de mörka skinande bilarna. Lagerbladsträdet rasslar. En höna sprätter i jorden och mummelkacklar för sig själv. Vattenkannan hänger som vanligt på stolpen brevid skjulet med krattor och kvastar. Långsamt, nästan njutningsfullt går hon på den knastrande nykrattade gången. Om hon hade haft luktsinnet kvar skulle doften av fuktig jord och rosor här blandas med det svaga stekoset från vaktmästarens kök, där Rosa tankspritt rör ihop en sen kvällsomelett på ”lånade” ägg och några tomater från igår.
Hon minns Roberto, deras senaste gräl. Han hade fått sparken, kommit försent alltför många gånger. Han hade varit en dålig nattvakt. Alltför filosofisk. Inte anpassningsbar i den nya, effektiva tiden. Förr hankade de sig fram med de lira han motvilligt drog hem varje månad. Nu var hon pank. Inte en euro på fickan.
Det var inget nytt, och bekymrade henne inte. Värre var det med grälet. Det hade lämnat henne med en olustig eftersmak. Impulsiv, visst, det var de båda. Nu var han borta. Igen.
Hon torkar av händerna på förklädet, stänger av gasen, häller upp ett glas bordsvin, stjälper upp omeletten på en tallrik med ett mönster av små vita blommor med ett hack i ena kanten. Hon sätter sig och andas ut tungt.
Teresa känner en varm fläkt mot kinden just som hon fyllt vattenkannan. Den är tung, handtaget är lite kallt. Hon har aldrig tyckt om de här metallkannorna. De gör vattnet surt.
Hon skakar av sig ett olustigt minne och går med beslutsamma steg mot sitt avtalade möte. Tredje raden till höger, plats nummer 23. Hon ryser när hon ser honom.
Rosa tuggar oseende, sveper in sig lite bättre i sjalen. Den vackra sjalen hon fick på deras femårsdag. Han hade solglittret i ögonen och en doft av pistage eller var det melon runt det mörka lockiga håret och det blyga leendet. Han var en sång som gick barfota genom deras sommardag nere vid stranden. Han hade virat in henne där, och sagt åt henne att dränka sjalen i solsken, närhet, kärlek. Senare, när stranden tömts, älskade de på sjalen med vågbrus i öronen, varm sand mellan tårna och många stjärnor till kärleksvittnen.
Så gjorde de Theo.
Theo sover i rummet intill. Han drömmer om sommar. I drömmen dyker han och ser sig storögt omkring. Han ligger tyst, ordentligt nerbäddad. För några dagar sedan föll snön. De hade båda kommit hem samtidigt och skulle just börja gräla när vita flingor dalade ner. De sprang ut och slickade i sig vit vinter, kastade några snöbollar, och gick och snodde lite mer ved. Nu ser han ut som prinsessan på ärten, fast tvärtom, med alla deras filtar uppbyltade på sig. Snart skall hon krypa ner brevid honom, känna hans varma, sovande, trygga lilla kropp nära. Snart, men inte än.
Hennes steg blir tyngre. Hon saktar ner, tar fram trasan ur handväskan, doppar den förväntansfullt i vattenkannans vatten. Hon räknar, sin ritual trogen, stegen fram till kanten. I samma ögonblick som Teresa når fram till sin Filippo rycker Rosa till. Hon gör snabbt korstecknet. En ängel går genom rummet. Hennes hjärta slår några extra slag, hon stelnar till. Hon blir livrädd och lugnad på samma gång. Glödlampan fräser till och slocknar, men bara för bråkdelen av en sekund.
Sen är allt som vanligt igen.
 (2001)
Johanni Larjanko
larjanko@kaapeli.fi