tisdag 3 januari 2012

Änglasteg


Änglasteg
Teresa går över gården. Vinden frostnyper henne i benen. Solen är nere. Cypresserna står vakt, tysta vittnen längs vägen till kyrkogården. Längst uppe på kullen, brevid olivträden, en ny, halvt undangömd plats, en slarvigt gjord väg, djupa hjulspår i den mjuka leriga jorden. Grinden stängd så här sent men det gör inget, Teresa går in bakvägen. Ingen ser och ingen bryr sig. Blått sken strömmar ut mot väggarna mellan stängda fönsterjalusier. Ljusreflexer studsar mot de mörka skinande bilarna. Lagerbladsträdet rasslar. En höna sprätter i jorden och mummelkacklar för sig själv. Vattenkannan hänger som vanligt på stolpen brevid skjulet med krattor och kvastar. Långsamt, nästan njutningsfullt går hon på den knastrande nykrattade gången. Om hon hade haft luktsinnet kvar skulle doften av fuktig jord och rosor här blandas med det svaga stekoset från vaktmästarens kök, där Rosa tankspritt rör ihop en sen kvällsomelett på ”lånade” ägg och några tomater från igår.
Hon minns Roberto, deras senaste gräl. Han hade fått sparken, kommit försent alltför många gånger. Han hade varit en dålig nattvakt. Alltför filosofisk. Inte anpassningsbar i den nya, effektiva tiden. Förr hankade de sig fram med de lira han motvilligt drog hem varje månad. Nu var hon pank. Inte en euro på fickan.
Det var inget nytt, och bekymrade henne inte. Värre var det med grälet. Det hade lämnat henne med en olustig eftersmak. Impulsiv, visst, det var de båda. Nu var han borta. Igen.
Hon torkar av händerna på förklädet, stänger av gasen, häller upp ett glas bordsvin, stjälper upp omeletten på en tallrik med ett mönster av små vita blommor med ett hack i ena kanten. Hon sätter sig och andas ut tungt.
Teresa känner en varm fläkt mot kinden just som hon fyllt vattenkannan. Den är tung, handtaget är lite kallt. Hon har aldrig tyckt om de här metallkannorna. De gör vattnet surt.
Hon skakar av sig ett olustigt minne och går med beslutsamma steg mot sitt avtalade möte. Tredje raden till höger, plats nummer 23. Hon ryser när hon ser honom.
Rosa tuggar oseende, sveper in sig lite bättre i sjalen. Den vackra sjalen hon fick på deras femårsdag. Han hade solglittret i ögonen och en doft av pistage eller var det melon runt det mörka lockiga håret och det blyga leendet. Han var en sång som gick barfota genom deras sommardag nere vid stranden. Han hade virat in henne där, och sagt åt henne att dränka sjalen i solsken, närhet, kärlek. Senare, när stranden tömts, älskade de på sjalen med vågbrus i öronen, varm sand mellan tårna och många stjärnor till kärleksvittnen.
Så gjorde de Theo.
Theo sover i rummet intill. Han drömmer om sommar. I drömmen dyker han och ser sig storögt omkring. Han ligger tyst, ordentligt nerbäddad. För några dagar sedan föll snön. De hade båda kommit hem samtidigt och skulle just börja gräla när vita flingor dalade ner. De sprang ut och slickade i sig vit vinter, kastade några snöbollar, och gick och snodde lite mer ved. Nu ser han ut som prinsessan på ärten, fast tvärtom, med alla deras filtar uppbyltade på sig. Snart skall hon krypa ner brevid honom, känna hans varma, sovande, trygga lilla kropp nära. Snart, men inte än.
Hennes steg blir tyngre. Hon saktar ner, tar fram trasan ur handväskan, doppar den förväntansfullt i vattenkannans vatten. Hon räknar, sin ritual trogen, stegen fram till kanten. I samma ögonblick som Teresa når fram till sin Filippo rycker Rosa till. Hon gör snabbt korstecknet. En ängel går genom rummet. Hennes hjärta slår några extra slag, hon stelnar till. Hon blir livrädd och lugnad på samma gång. Glödlampan fräser till och slocknar, men bara för bråkdelen av en sekund.
Sen är allt som vanligt igen.
 (2001)
Johanni Larjanko
larjanko@kaapeli.fi

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar