tisdag 3 januari 2012

Artikel till FilmKonst Reportage (1998)


Aki, Baden Powell och jag
Från källarhål till källarhål

Det är fredag kall jävla novembermorgon. Den kallaste november på trettio år. Uteliggarna fryser ihjäl. Röda torget är vitt och tom på folk. För kallt för trokarna, de sitter väl på Salve och svär över juppinallar och framgång. Kylan torkar ut färgerna och gör varvskvarteren svartvita. Vägen från bussen till det nya kontoret för oss förbi Koffs nedlagda ölfabrik (Koff började brygga öl 1819), nu delvis riven till förmån för ännu ett nytt kontorskomplex, ett försäkringsbolags nya huvudkontor. Tekniska läroverket tornar upp sig i ena ändan av röda torget, spelplats för gummianksfixerade Hamlet, efter koffen passerar vi det före detta Kop-bankskontoret som fick bli Ravintola Työ i Kauas pilvet karkaavat (en sån underbar ironi att en bank som nästan fäller Finlands ekonomi och kostar skattebetalarna miljarder i bankstöd döps om till Työ, Arbete, och tas över av donare) och Fabriksgatan där flickan från tändsticksfabriken bodde med sin fruktansvärda kärnfamilj. Eftersom superlyxkryssaren Fantasy just lämnat varvet på väg mot amerikanska miljonärer och Karibien (den första rökfria superlyxkryssaren) får vinden fritt utlopp. Den biter i kinderna på det där elaka finska viset. Jag knackar på dörren på Båtmansgatan 25, i källaren naturligtvis. Mika sitter i telefon. Kontoret, en lång rad ganska små låga rum, är rörigt och tyst. Diplom ligger i en låda (samma diplom, tänker jag genast), ett lutar mot väggen.
Klockan är 10.
"Du får 45 minuter" säger Mika och lutar sig tillbaks i stolen.
Han är synbart nöjd över att sitta i en källare igen.

Från hjälte till psykopat

Någonstans i Finland planeras just nu ett bankrån. Nånstans i det källarFinland som aldrig syns i TV-rutan sågas hagelgevär av, Kalle Anka-masker (eller nuförtiden Boris Jeltsin-masker, egentligen samma sak) inhandlas, flyktbilar stjäls, flyktrutter undersöks, banker stakas ut. Kossu och pirtu inskaffas, för modet. Nånstans i Kaurismäkiland. Samlingsregeringen i Finland, som inrymmer vartenda parti utom centern - tala om konsensuspolitik - anslår ökade medel åt polisen i nästa års budget. Oppositionens enda kommentar är att åtgärderna borde sättas in ännu snabbare. Det förs ingen debatt om vart samhället är på väg. Den enda massrörelse som existerar är lotto-rörelsen. Den kulturella protesten har tystnat. Den som var möjlig ännu för 15 år sedan. På 80-talet blev bankrånet en berättigad metod att omfördela ett orättvist systems vinster åt de mindre bemedlade. I film var dessa bankrånare hjältar, eller åtminstone tragiska offer för omständigheterna, mänskliga antihjältar.
Bestående minnen från finsk 80-talsfilm är resor i bil, bank- och postrån, neonljus, bingohallar, danslavor, billiga hotell på landsbygden, uppgörelser i undre världen, bilden av skurken som en samhällsomstörtare och en finsk man på väg under, kopiöst med sprit, svårt med kvinnor, existentialistisk trots eller kanske på grund av sin fåordighet och allt med trånande 50-talstango dånande i bakgrunden. Idag har samme bankrånare blivit psykopat, som agerar ensam, vars bakgrund och motiv förblir oklara. Det är inte skurken mot samhället, det är den ensamme galningen med kniven som står utanför ditt fönster och vill in. Som vill ge dig mardrömmar.

Jag drömmer om Aki. Under de sista tre veckorna har han dykt upp tre gånger. Jag trodde jag var kvitt honom. Att han var ett avslutat kapitel. Men där står han, i svart läderjacka, plötsligt ung igen, med spetsig lugg, spetsiga knän, spetsig näsa, spetsig haka, och inte minst, spetsig tunga. Han har sin uppkäftiga attityd kvar. Den där som säger "Vi ska ändra världen". I den första drömmen står han långt borta, ser på mig, eller kanske förbi mig, säger ingenting. Har han en cigg i munnen? Jag minns inte längre.

Det har varit tyst om bröderna Kaurismäki rätt länge nu. 80-talets arga unga män som räddade, förnyade och utmanade det finländska filmetablissemanget har gått i landsflykt, till Brasilien och Portugal. Till och med baksmällan har gått över. Av den hektiska tiden i Filmtotals källare finns bara nostalgiska minnesglimtar kvar. Anekdoter, för kommande filmforskare att fundera kring. Och en stor mängd film, som kom att definiera finskt åttiotal. Mycket gjordes i den förra källaren.

Nere i skrubben

På kontoret får jag snabbt namnet Baden-Powell. Jag är 17 och har bestämda åsikter om alkohol och cigaretter, dvs, såna rör jag inte, av moralisk övertygelse. Och det står jag för, inför ett gäng flinande, kedjerökande, kossuhalsande filmarbetare. "Du kan nog bli ok. Du måste bara lära dig att äta mer skit först", var Akis kommentar om mig. Antagligen menade han att jag var för kaxig, självsäker och självgod. Kvalitéer som Aki förlänats av sina kritiker. Året är 1984 och Anssi Mänttäri gör "Viimeiset rotannahat", de sista råttskinnen. Jag är roddare, statist, klappa och allt i allo. Ibland får jag till och med säga "Ääni…ole hyvä".  Mänttäri delar kontor med Aki och Mika och Markku Lehmuskallio. Aki håller på med Calamari Union och Mika gör Klaani.
"Det var jag som bjöd in Anssi och Markku", berättar Mika. "Jag tänkte att vi skulle spara pengar genom att dela på utrymmen, personal och utrustning." Tillsammans äger de ljusutrustningen. "Det är genialt", förklarar Aki, "om nån av firmorna går i konkurs så kan utmätningsmannen ändå inte komma åt vår utrustning".
Markku Lehmuskallio är natur- och dokumentärfilmare som specialiserat sig på inuit och som gör filmer om utdöende kulturer i Sibirien. Anssi Mänttäri är Finlands flitigaste filmregissör med vardags- relations- och medelklassproblem under luppen i lågmälda, nästan sociologiska filmbetraktelser. Inte mycket gemensamt, kan man tycka. Om man undantar inställningen till film.
FilmTotal bodde i en källare med små igengrodda fönster som vette mot författarparken i Tölö. En passande utsikt för en man som har pokka nog att göra Brott och straff som första film. "Jag tänkte att faller man så faller man åtminstone högt. Ungefär samtidigt utkom Truffauts intervjubok om Hitchkock, där han bland annat förklarar att han aldrig skulle ta sig an Brott och straff, att den är omöjlig att göra som film. I will show you, old man, tänkte jag för mig själv. Så här i efterhand medger jag att han hade rätt", avslöjar Aki 1995. Trots självkritiken tycker jag att det är en imponerande film, i det att det faktiskt lyckas bevara något av det som jag tycker är romanens kärna, fast nästan allt är förändrat. Aki har berättat hur han skalar bort allt utom själva handlingen. Samma behandling råkade Hamlet ut för, med lika lysande resultat, liksom Bohemliv. När det var som intensivast, 1986, -87, svarar gänget i källaren för över en tredjedel av den finska årsproduktionen av långfilmer. Matti Pellonpää kvartar på soffan. I ett rum knattrar Haije på maskin. Post-it lappar med kryptiska anteckningar fyller en anslagstavla. "Allt ligger i planeringen", säger Anssi och jag nickar, fast jag tycker det mera liknar kaos än något annat. Askkopparna är överfyllda. En mycket gammal radio spelar gammal musik. Filmaffischer och några diplom hänger på väggarna. Ett stort problem är kylskåpet. Det läcker. Och det läcker på det värdefullaste som finns där i källaren, rullar med råfilm. "Det var många burkar som fick rostmärken", säger Mika. Han använder överblivna oanvända filmsnuttar ur kylskåpet för att göra Rosso (1985), alltjämt Villealfas största publiksuccé med över 100.000 åskådare. "Vi gjorde tagningarna efter hur lång snutt vi hade, om den var 20 sekunder gjorde vi en 20 sekunders tagning, om den var 7 sekunder gjorde vi sju, och så vidare". Rosso spelades in på 12 dagar, utan manus. Det var här begreppet "halpis" myntades. Och halpisens okrönte mästare är tveklöst Anssi Mänttäri. Parallellt med Rotannahat spelade han in Rakkauselokuva (En kärleksfilm). Halpisen var en källa till stolthet lika mycket som en ekonomisk nödvändighet. Grabbarna i källaren skröt med sina få inspelningsdagar eller avsaknaden av manus. Mest skedde skrytandet på närbelägna Restaurang Messenius, där Finlands unga filmargarde höll hov. Aki hade låtit dra en egen telefonlinje till sitt stambord. Restaurangen fungerade som postbox vid tillfälliga kristider, då nån var utan fast adress.

Fattigt och ärligt

Det som vi idag kallar Kaurismäkistilen föddes av brist på pengar. Enkla kamerauppställningar, sparsmakad scenografi, handlingen i nutid, stämning med enkelt effektiv ljussättning, det var naturligtvis också det billigaste sättet att göra film. Så det blev billighetens estetik. I denna stil ligger också något av det lite naiva och klumpiga. Och däri ligger naturligtvis också filmernas hjärta, en del av deras oemotståndlighet. När de är som bäst känns de ärliga. En slags bekännelser, som med en ton av cynism ändå lämnar en del kvar åt mig, åskådaren. Filmerna är emellanåt på gränsen till för tunna. Den teatraliska och stiliserade dialogen och ett scenrum som är låst i sina bilder blir lätt avlägsna och kyliga. Balansgången mellan yta och berättelse, alienering och identifikation bildar spänningsfält i filmerna och bidrar på sätt till den annars så lågmälda dramaturgin. Ett typexempel är Skuggor i paradiset (1986). Då, 1986, fascinerades av att berättelsen hela tiden hotade att kantra över i tomhet. Det var en övning i minimering, som tack vare att den klarade av konststycket stannat i mitt hjärta sedan dess.
80-talet skapade två regissörsmyter. Båda handlade om att bränna sina ljus i bägge ändar. Den ena handlade om den ständigt arbetande halpisregissören, som jobbar snabbt och skissartat, hela tiden med två-tre filmer i produktion. Som använder fem-sex inspelningsdagar för en långfilm. Som drömmer, skiter och pissar film. Den andra handlar om regissören som en brinnande övertygad man som pantsätter sitt hus för att få göra sin film. Som har ett budskap, och/eller ett tvångsmässigt behov att filma. Båda lever upp till skaparmyten. Den ensamme, bohemiske, supande mannen.
Aki och Mika drog på sig stora skulder i början av sina karriärer, allt gick till filmandet. Dessutom var de så egensinniga att de inte alltid brydde sig om att ansöka om pengar från filmstiftelsen. "Det är klart jag kunde ha fortsatt att göra halpisar efter Rosso. Det gör jag emellanåt också. Det är lätt att göra art movies. Mycket lättare än att göra s.k. kommersiella filmer för en stor publik. Jag har alltid varit nyfiken, velat testa mina gränser, velat experimentera", säger Mika idag.

Längre bakåt, längre bort

Här är det frestande att göra följande förenkling. Aki och Mika börjar sina karriärer som arga unga män, trötta på den pompösa, orealistiska 80-talsfilmen. De berättar om outsiders, loosers som kämpar för att överleva i välfärdssamhället. Vi rör oss i arbetarklasskvarteren, eller i undre världen, i tydliga stadsmiljöer. Tiden är nu. Efter hand blir Akis filmer allt mer stiliserade, dialogen minskar och nostalgin ökar. Stad byts ut mot land. Nu gör han en stumfilm från 30-talet.
Mika börjar med realism, låg budget och road movien, gör efter hand allt mer kommersiella produktioner, imiterar Hollywood-genrer allt mer. Nu utspelar sig hans filmer till och med på USA:s västkust, i Los Angeles without a map.
Men det är en förenkling som inte håller vid en närmare granskning.
Redan under inspelningen av den första långfilmen, "Arvottomat" (De arvlösa) (1982) skapade de tidningsrubriker då de försökte rädda stadshotellet i Kuopio, en av filmens knytpunkter, teamets inkvarteringshotell och hotat av rivning. De marscherade upp till stadshuset och krävde att stället skulle bevaras. Nostalgin till det försvinnande fanns alltså med redan från början, liksom den fårordiga dialogen och stiliseringen. Och beredskapen till direkt handling, som senare har fått dem att köpa upp barinredningar, krogar och ålderdomshem och förvandla dem till hotell. I själva verket är det så att de flesta ingredienser som Aki och Mika använt i sina filmer finns med redan från första stund. Det blir, om man så vill, variationer på ett tema. För Akis del är innehållet ibland svårt att se på grund av den tydliga stilen, ytan hotar att över. För Mika handlar berättelsen alltid om outsiders, i olika sammanhang och på olika platser. Det finns inga tydliga kännetecken som anger att det är en Mika Kaurismäki-film. Han förlorar alltid jämförelsen med sin geniförklarade lillebror. Elaka tungor kallar honom för en opersonlig dussinregisör.
"Det är bara alltför lätt att bli sin egen stils fånge", funderar Mika i sin nya källare, november 1998. "Jag hade ett långt snack med Jim Jarmusch om det nyligen. Han var frustrerad och arg på att alltid hamna i "Jarmusch"-facket."

Mika är i Helsingfors som hastigast på väg från en två veckors inspelning i Tyskland av Highway Generation ("en slags Rosso") till studion för att klippa. Han har för länge sedan lämnat Finland bakom sig "även om jag alltid tycker om att komma hit och hälsa på". Sedan 1992 bor han i Rio de Janeiro, "i en dal nära den där stora Jesusstatyn". Han har haft jobb oavbrutet sedan 1982. "Jag är lyckligt lottad som får hålla på med det jag tycker mest om. Om jag tänder på en idé, eller vill genomföra ett projekt, så har jag möjligheter att göra det."
Bröderna Kaurismäki döptes i finsk dagspress till Nordens bröderna Taviani. Det är en definition som missar brödernas grundläggande skillnader i karaktär. Å andra sidan är det fel att skilja dem åt helt, för det finns lika mycket likheter som olikheter mellan de två. Av de två har Mika kallats den salongsfähige, kritiskt iakktagande europén. Aki gör finska filmer, också när han befinner sig i London eller Paris. ”Jag håller mig till Finland. Jag har ingen anledning att gå över ån efter vatten. Varför skulle jag till exempel göra en film om kurderna? Och varför skulle Turkarna komma hit och göra film?”. Mika rör sig å andra sidan ledigt mellan länder och världsdelar, Zombie filmade han till exempel just i Istanbul. Det finska intresserar honom inte särskilt. Och med det mottagande han har fått i Finland efter 1987 är det inte så konstigt att han sökt sig utomlands. ”Om jag stannat kvar hemma skulle jag ha varit död som filmare vid det här laget. Det hade negativa kritiker och finanieringssvårigheterna sett till”.

Rock'n'roll Control

Mika är den som alltid ställer upp. Som svarar på frågor. Fast han kanske inte egentligen har tid. Uppmärksamhet är han inte särdeles intresserad av. Det är lillbrorsans grej. "Jag började göra film när jag märkte att jag inte hade några förutsättningar för att bli musiker. Jag var inte musikalisk. Och då fick jag hitta på nåt annat. Film är lite som musik, tycker jag".
Följdriktigt var en av brödernas första filmer en rockdokumentär, Saimaa-ilmiö (1981) om några kända finska rockbands turné. Både Aki och Mika använder med förkärlek musiker i sina filmer, "de är inte så affekterade, och de har ändå scenvana", säger Aki. "Det finns nåt exhibitionistiskt i dem, så de är lätta att jobba med", säger Mika. Musiken är en viktig beståndsdel i deras filmer. Dels 50-talstangon som färgar Akis filmer i nostalgisk sepia, dels Mikas konsekventa användande av Anssi Tikanmäki som kompositör (åtminstone under 80-talet). Det ger filmerna en stadig grund att stå på. "Förutom att det är som att göra musik så intresserar det mig att berätta historier. Jag tycker också om att jobba i en grupp, att detta är nåt vi gör tillsammans. När jag började hade vi alla ett stort mått idealism. Det var en känsla av att det som jag håller på med just nu är det viktigaste i hela världen. Och så måste det ju vara också, om det nånsin ska bli nåt. Jag var inte själv med -68, men hela den politiska rörelsen hade stort inflytande på mig. Politik var nånting viktigt då. Det diskuterades. Det var många som trodde att saker kunde förändras. Och man trodde att det skulle gå fort. Men de illusionerna gick ju rätt fort på grund."
Längtan efter förändringen, att bryta sig loss från sina bojor, går igen i Mikas filmer. Bojorna kan vara ett tråkigt jobb, som bankdirektör i Amazon (1990), en samhällsklass, som överklass i ChaChaCha (1989), looserlivet, i Zombie ja kummitusjuna (1991). Och så vidare. Rörelsen, förflyttningen, lockar. Bort, nån annanstans. 

Likt döende valar

Längtan bort bär med sig ett löfte om förändring, att det kan vara annorlunda någon annanstans. Om man sätter sig i bilen i Helsingfors och kör rakt norrut kommer man så småningom till civilisationens utpost, Sodankylä (Krigsby). Visst fortsätter Finland norr om Sodankylä, men det är den sista stan med en sjysst biograf inom ett mycket stort område. 1985 besöker Anssi Mänttäri och Aki Sodankylä för att förhandla med stans (5000 invånare) politiker om en filmfestival. Varför just där? ”Varför inte?”, svarar de. Kanske är paradiset en plats som man måste bygga själv, och inget som är färdigförpackat och klart att tas i bruk. Med sin vanliga maniska iver sätter källargänget igång att bygga ihop Finlands första internationella spelfilmsfestival (vi har kort- och dokumentärfilmsfestivalen i Tammerfors och Barn- och ungdomsfilmfestivalen i Uleåborg sedan förr). Sodankylä har den rätta atmosfären och exotiken för att locka publik och filmare från hela världen. Det blir en av de mest avslappnade festivaler jag känner till. Ingen klassuppdelning i VIPar och vanliga dödliga, inget tjafs, ingen tom retorik. Vi sitter alla på samma hårda träbänkar i det stora cirkustältet. Det här är filmarnas festival. Det här är en rock’n’roll-festival, filmer blandas med spelningar av Finlands största rockband. En ung generations filmfrälsta möter och blandas med bortglömda och döende Hollywood-legender. De är som valar, som kommer hit en sista gång för att visa upp sig, få känna glansen, och sedan dö. Varje år fylls skolans gymnastiksal av andäktiga åhörare som hör vishetens ord och en försvarlig mängd anekdoter och självberöm från dessa filmens giganter, kuggar i hollywoodmaskineriet. Allt orkestrerat av Peter von Bagh, som likt en mässande präst inleder varje utfrågning med orden ”Vad var den första film du såg?”. Och likt troende återvänder vi varje år till våra sommarsammankomster, försiktigt avvaktande, säkert är det inte lika roligt i år, det kan ju bara inte upprepas. Och pressen, avundsjuk eller snabb att uppfånga osäkerheten tar för vana att varje år fråga samma sak: ”Var detta sista gången? Tar det slut nu?”. När det sen tog slut, när Aki fått nog och ville ut, och fick med sig brorsan, gjorde ingen nån större affär av det. Det var så väntat. Lika fort som de slutat, kom de tillbaks igen. Det var Aki som ville sluta. Det var till Mika som kulturministern ringde och sa att deras avfärd innebar slutet för festivalen, något som fick dem att komma tillbaks.
Tillbaka. Äntligen framme. Efter sexton timmars bilkörning parkerar vi på skolgården. Där har det stora cirkustältet rests, än en gång. Det doftar rök och Lappland. Vi omsvärmas av det där speciella ljuset som finns häruppe. Sorl och skratt svävar emot oss genom luften. Ansikten vi ser på gatorna är välbekanta. Kön utanför biografen är sig lik. Den första mellanölen smakar precis som den skall. Med den där plastiga bismaken av plastglasen. Huvudet surrar av motorljud, hjärnan har inte kommit fram än. Landskapet rör sig framåt fast det står stilla. Jag är både trött och upprymd samtidigt. Det ligger ett pirr i magen. Inte ett nervöst sådant, utan ett djupare, mer basliknande Sodankyläförväntningspirr. Det är som att komma hem. Här finns likasinnade. Här känns hela vansinnigheten begriplig, rentav meningsfull. Här bekräftas jag.  Visst ligger det något grabbigt i det extrema. Om man inte fryser ihjäl blir man uppäten av myggorna. Bänkarna i tältet och plaststolarna i skolans gymnastiksal är extremt obekväma. Efter fem dagars korv- och öldiet protesterar magen våldsamt. Men jag har varit där. Jag har varit med. Återkomsten till vardagen blir en antiklimax. Allt är som förr. Inget har förändrats.
”Naturligtvis tror jag inte längre att film kan förändra världen. Men jag vill alltjämt tro att vad en människa gör har betydelse.  Det är inte den enskilda handlingen – filmen – som är så viktig, utan hela människans levnadsbåge, och allt hon uträttar under den”, funderar Mika. "På samma sätt ser jag inte längre varje enskild som film som så viktig längre, det är helheten som avgör".

Mot Andorra

Jag får ringa två gånger på dörrklockan innan nån kommer och öppnar. Aki sitter vid klippbordet och snurrar en scen fram och tillbaks. Det är ur Almodovars Matador. "Jag köpte just filmen för 5000 dollar. Vi träffades på krogen och han var trevlig", säger Aki över axeln. Så introducerades Almodovar för en finsk publik, via Andorra. "Nja, en del av det där stämmer, men riktigt så gick det inte till", säger Mika. Mitt minne spelar spratt med mig. Det är konstigt vad man kommer ihåg. Jag var helt säker på att till exempel Flickan från tändsticksfabriken var gjord i svartvitt. Icke sa nicke, den är i färg. Trots den tydliga färgmedvetenheten har många av Akis filmer fastnat som svartvita i mitt minne. Antagligen har Akis val att jobba i färg inget med mig att göra. Jag förklarar nämligen en varm sommardag att färgfilmen inte är ett bestående medium. Jag har just läst att dagens framkallningsprocesser avlägsnar silverbromidskiktet, vilket gör att det inte finns någon yta kvar om man skrapar bort färgen. Aki lyser upp. "Fantastiskt. Då ska jag uteslutande göra färgfilmer från och med nu".
Svartvit eftermiddag på kontoret. Jag sjunker ned i den låga soffan. En telefon ringer. Aki kommer in. Sätter sig i en av fåtöljerna. Pratar med nån. Tänder en cigarett, släcker tändstickan genom att skaka på handen, blåser ut ett rökmoln och säger "Du får 35 mark i timmen".
"Ok", svarar jag.
Så börjar mitt liv som andremaskinist på Andorra. Det är mycket som ska göras före dörrarna slås upp och Finnkinos nerkörda biograf Charlie återföds som brödernas filmpalats. Givetvis ligger biografen i en källare. Monoljudet skall bytas ut mot Dolby stereo, systemen skall ses över, det ska målas och städas, och Aki skall få färdig sin nyaste film till öppningsdagen. Dagarna innan är stämningen spänd och nervositeten stor. En regellista görs upp. Ingen reklam före filmerna (undantaget trailers). Ingen släpps in efter att filmen har börjat. Ljuset upp i salongen först efter sluttexterna. Detta är filmarnas biograf.  Så kommer öppningsdagen. Det är den 21 augusti 1987. Premiärfilmer är Akis Hamlet Liikkemaailmassa och Jarmuschs Down by Law, båda svart(vit)a komedier. Detta är höjdpunkten hittills på brödernas liv i filmbranschen. De har egen filmfestival och nu egen biograf. Aki är mitt inne i sin arbetartriologi (Skuggor i paradiset 1986, Ariel, 1987, Flickan från tändsticksfabriken, 1990). "Men kalla det inte arbetartriologi, kalla det hellre losertriologi. De här människorna är inte vanliga arbetare, de är förlorare, trampade under stövlarna." Mika följer upp succén med Rosso genom att göra något helt annat, actionkomedin Helsinki-Napoli all night long (1987), som får premiär på Andorra tre månader senare, ”kom, se och upplev”, uppmanar Aki i trailern.

"Andorra ligger mitt emellan Orion (filmarkivets biograf) och Nordia (förr ett kollektiv typ Folkets Bio, idag en av Finnkinos kvalitetsbiografer)", får premiärpubliken höra. "Det är ingen slump. Det är också mitt emellan dessa två vi vill placera oss programpolitiskt", säger Erkki Astala. Erkki är chef för Senso Films, brödernas filmimportbolag. Han var tidigare Akis lärare på journalisthögskolan i Tammerfors men lockades med in i filmvärlden. Erkki har stora planer. Med Senso films hjälp skall filmutbudets enfald brytas och Hollywood få konkurrens. Publiken applåderar. Till dags dato har Senso Films importerat närmare 40 filmer. Jag torkar svetten ur pannan och väntar på signalen. Akis Hamlet har kommit från labbet bara minuter tidigare och hastigt spolats upp och laddats i Ehrnemann-projektorerna. Maskinrummet luktar olja och metall. Salongen är fullsatt. Ingen vet om kopian är ok.
Bröderna ser för sig hur en av källarutrymmena bakom stora salongen inreds till en bar, ett vattenhål och vardagsrum mitt i stan.
Kopian är ok, publiken kommer, Andorra tar sin plats på biografkartan. Utskänkningstillståndet uteblir, baren förblir ett hugskott. Förstemaskinisten utvecklar arbetsnarkomani och jag blir utan visningar. Finnkinos revisorer kräver några år senare att få tillbaks biografen i utbyte på den miljonskuld som bröderna har till bolaget. Uppe på gatunivå öppnar Corona, delägda av bröderna och snabbt en av stans trevligaste krogar med en otvungen fläkt av kontinenten. I november 1998 förhandlar Mika med en bank om lån för att renovera Andorra. Bröderna köper tillbaks biografen av Finnkino. Premiärfilmer blir Jim Jarmusch senaste film, rockdokumentären Year of the Horse, om en konsertturné med Neil Young, och Akis Juha. Det är en film som bygger på en novell med samma namn, skriven 1911 av Juhani Aho, född Johannes Brofeldt. Juha har tidigare filmats 3 gånger, 1921 av Mauritz Stiller som Johan. 1937 kom Nyrki Tapiovaaras version. Han är en av de finska regissörer som Aki beundrar. Juha var hans första film, han dog 29 februari 1940 i finska vinterkriget. Då hade han hunnit göra 5 filmer. Slutligen filmade TJ Särkkä Juha 1956. Säkert kommer Akis version att vara fullständigt annorlunda.
Nyöppningen av Andorra blir den 27 februari 1999. Vi är tillbaks där vi började för 12 år sedan. Fast filmklimatet är ett annat. Biografmonopolet är brutet, Finnkino får konkurrens. Sandrew-Metronome öppnar Kinopalatsi vintern -98 med 1700 platser i tio biografer. Finnkino finslipar sitt multiplex med 2500 platser, öppning i början av -99. Inom loppet av några månader får Helsingfors 5000 nya sittplatser. Självklart tar det död på småbiograferna, som långsamt utplånats. Det var inte svårt att nå en överenskommelse med Finkino om Andorra. Frågan är om företaget har en chans att lyckas, eller om det är en önskedröm.

Drömmar om Hollywood

Jag sitter i framsätet på en fyrhjulsdriven ny Toyota Landcruiser på flygplatsen i Los Angeles. Det är varmt och molnigt. Vad gör jag här? Kanske har jag åkt hit för att träffa Mika, när nu Aki är oanträffbar. Plötsligt får jag se Aki med fru och dotter gå förbi framför min bil. Småspringande sneddar de över asfalten, de kommer från vänster, från en dörr i flygplatsen och är på väg till en bil som väntar alldeles intill min. Aki är alltjämt ung och smal, spetsig och svartklädd. De har bråttom. Jag blir rasande. "Han ska ju vara på hemlig plats i Portugal och klippa färdigt sin Juha inför världspremiären på Berlin Filmfest!" utbrister jag till ingen särskild. Nej, det är inte sant. Nån sitter i bilen. Mika? Erkki? Denna någon rycker urskuldande på axlarna. Jag känner mig lurad. Framför allt som Filmkonst erbjudit sig att betala resan till Portugal om jag bara lyckas leta rätt på honom. Jag har alltid velat resa dit.
Samtidigt är jag skräckslagen. Hans auktoritet, hans vassa tunga, hans illa dolda motvilja mot journalister gör en betänksam. Eller, snarare, det är den bild som har blivit kvar av honom genom åren. Bilden av en ung man med cigaretten dinglande i mungipan som en kopia på Jean-Pierre Léaud direkt ur en Godard eller Truffautfilm. Bilden av en supande bohemkonstnär. Aki som en karaktär i en Akifilm. Cynisk, dråplig, dräpande, kryptisk. Aki har ersatts av myten om Aki, som han själv flitigt spär på under 80-talet. Det har sagts att hans filmer inte är nostalgiska till den tid som flytt, de är nostalgiska till den tid som schlagern beskriver. Akis värld ryms i en tango. Det är inte femtiotalet han saknar, det är bilden av femtiotalet. Liksom han inte är han, utan bilden av honom. Och i min skalle är han lite hotfull, oberäknelig, undflyende. Jag har Respekt för hans Integritet. Inte för att han är otrevlig. Jag är väl bara för mycket Baden-Powell. En gång frågade jag honom om varför han egentligen gjorde Hamlet. Vi står i köket till kontoret, som nu ligger på Väinämöinengatan. Jag har kommit dit för att få några filmbilder av Erkki till en recension jag håller på och skriver. Han brer smör på en smörgås och svarar över axeln, ”för smögåsens skull”. Jag tror han driver med mig. Filmen börjar med att Hamlet (Pirkka-Pekka Petelius) ser en bit skinka och utbrister, ”Skinka, låt mig!”. Det funkar förstås bara på engelska, ”Ham, let me”.
I själva verket är Hamlet en uppgörelse med den "kontrollerade strukturomvandlingen" och med den "goda smaken" som medelklassens kulturetablissemang flitigt odlade under andra halvan av 80-talet. Aki slår tillbaka mot dem som upphöjt honom och Mika till "professionella stilister" och den uppblomstrande finska filmens nya ikoner. Hamlet svämmar över breddarna av stilar och genrer. Tyck inte om mig alltför mycket, jag bits. Och Andorra fylls av biobesökare som vill bli bitna. 

Snabbt, det försvinner!

"Under årens lopp har vi hunnit filma på en hel del ställen som sedan genast rivits. Vi har mängder av material från ett Helsingfors som bokstavligt talat inte längre finns kvar. På så sätt är det lite av ett dokumentationsarbete", funderar Mika.
Aki har ondgjort sig över den finska historielösheten. Att genast det finns något lite äldre skall det till varje pris städas bort, saneras, förgöras. Det lilla som finns kvar försvinner snabbt. "Kannu försökte vi också köpa, men det gick inte", berättar Mika när vi en stund senare sitter i en taxi, på väg till Andorra/Corona. Kannu, som låg runt hörnet från det nya kontoret, var en av Helsingfors få kvarvarande mellanölshak, belägen i hamnkvarteren, i arbetarstadsdelen Rödbergen. Zombie ja Kummitusjuna utspelar sig i den anrika utskänkningslokalen som nu heter Punavuoren Ahven (Rödbergens aborre). När min moral medgav ölintag hann även jag svänga en bägare där. Det var ett klassiskt, enkelt, och genuint hak. Med tjock cigarettrök, obeskrivligt smutsiga gardiner och fast bosatta. På film ser dessa människor pittoreska ut. I verkligheten stinker de piss, mår fördjävligt och bommar vad de kan. Många av dem bor runt hörnet, på sjömanshemmet. Jag tycker synd om den och får dåligt samvete.
Kulturslummare.
Alkoholromantik är nåt som jag till denna dag aldrig förstått mig på.
Kossukulten.
Idag är inredningen förstörd och på gatan lockas törstiga kunder att stiga in för att pröva veckans öl, en exklusiv belgisk kriek. Inget för pultsare och fatiga donare, om man säger så…
Smaklösheten och historielösheten breder ut sig. Så vad är nytt?
Paradoxalt nog har Mika alltid tagit de största riskerna, experimenterat mest. Prövat på alla genrer. Han har gjort slapstick, road movie, "western", dokumentär, drama, komedi och kombinationer. "Jag har lovat mig själv att hitta min stil före jag blir 45, så jag har ännu två år på mig" säger han med ett leende. Av bröderna är det den arrogante, cigarettförsedda, stilmedvetna Aki som alltid stått i rampljuset. Mika menar att det inte stör honom. Han hävdar att broderskapet gjort dem båda starkare som människor, och som regissörer. "Aki hittade tidigt en stil som han håller fast vid, jag söker fortfarande. Vi gör båda vår egen grej", säger han. Det syns också i att Aki alltid använder samma team och samma skådisar. Mika prövar med nya människor nästan varje gång, inte ens fotografen är densamme. "Det är alltid spännande att pröva med nya människor och se var man hamnar", förklarar han.
Mika har aldrig sökt uppmärksamhet, säger han. Fast det är en sanning med modifikation. Eller så har uppmärksamheten sökt honom. Båda bröderna syns flitigt i kvälls- och veckopress  i början av 80-talet, Aki förvisso mest. Deras inställning till media var rätt öppen i början. Allt som får folk att gå och se våra filmer är av godo. Med bitska uttalanden gjorde de ofta stora rubriker, och skaffade de sig snabbt fiender. Aki blev den media vände sig till när de ville få lite rubriker. Den leken höll på i några år, men tog slut rätt tvärt. 1987 konstaterar Aki att det får vara slut med intervjuerna.
Då hade pressen redan myntat ett nytt begrepp, Kaurismäkisyndromet. Det var liktydigt med solkiga långhåriga arga unga män som från en källarlokal i Tölö gör tomma innehållslösa filmer.
"Det har alltid funnits de som varit ute efter oss. Riktiga Kaurismäkijägare", säger Mika. "Och om de inte har kommit åt den ena, har de försökt klämma åt den andra. Att få ett Kaurismäkihuvud på fat skulle göra dem mycket, mycket nöjda. De verkar inte ge sig."
Mika är i själva verket helt nöjd med sitt liv som doldis. Det ger honom utrymme att jobba. För även om han är anspråkslös är han inte självförnekande. Han ber inte om ursäkt för att han finns till, eller för att han gör film.
I filmvärlden kan man tala om tiden FK och EK, före Kaurismäki och efter Kaurismäki. Aki har gjort Finland till en land på filmkartan, och många som aldrig hört talas om Ahtisaari, Lipponen eller Snellman vet vem Aki Kaurismaki är. Det är stor skillnad på bröderna ute i världen och hemma i Finland. I Finland har ikonoklasterna skapat en ny skola, och fått många efterföljare. Enligt filmregissören och filmskolans rektor Lauri Törhönen har det gått så långt att många filmstuderande imiterar Aki för att få pengar att göra film. Och inför julen snurrar en reklam med en snabbköpskassörska i fult florecerande ljus i perfekt Aki-imitation. Hon säljer inhemska produkter.

Livsglada cyniker

Så är det kanske alltid. Den som är ung gör sig ett namn genom att riva ner det gamla. För detta älskas och hatas han. Med tidens gång blir det nya sanningarna förstelnade och måste på nytt rivas ned. Så har jag tänkt på Kaurismäkis ibland. Att de var fräscha fläktar på 80-talet, men allt tröttare och allt tunnare under 90-talet. Länge fanns där en stark berättarvilja. Det låg en glädje och bubblade under ytan, vilket gjorde den svarta cynismen uthärdlig. Med arbetartriologin för Akis del och Arvottomat och Rosso för Mikas del fanns ett budskap. Det var inte enkelt uttytt, och filmerna kan inte reduceras till simplistiska budskap, men de bidrog till att ge filmerna kraft. När Ariel kom och hyllades som ett mästerverk gäspade jag och tyckte det smakade upprepning. Hur skoningslöst är inte kravet på förnyelse. Men jag var inte ensam. Bröderna Kaurismäki var 1988 så stora och så etablerade att många vände sig mot det nya etablissemanget. På kontoret talades det om den finländska avundsjukan. Att så fort nån lyckas så ska han dras ner i skiten. "Själsligt är vi som en svårt igenproppad wc-bytta, där inte ens en enda klar tanke har en chans att tränga igenom. Den mest tragiska bilden av vårt folks tillstånd får man genom att iaktta landets ledare, vad ont har vi gjort för att förtjäna en sån skock fårskallar?"
Aki 1990 i Elävän kuvan vuosikirja, red Matti Apunen
----------
Men antagligen har jag fel. Båda två, men framför allt Aki, lyckas nämligen alltid förnya sig. I stort sett allt som bröderna har gjort hittills finns redan i den första kortfilmen, Valehtelija, Lögnaren (1980). Det är cynism blandat med livslust. Varje ny variant för med sig nya aspekter. Aki värjer sig mot alla postmoderna teorier och förklaringar som anlagts på hans filmer. Han understryker hellre förenklingens och förtydligandets estetik. Och humorn. "Man måste åtminstone kunna skratta åt eländet". Hans bärande idé är enkel. Dessa människor må vara loosers, men de är vid liv. De klarar sig igenom allt fanstyg därför att de lever upp till devisen som lade grunden till den finska segheten och sisun i vinterkriget; kaveri ei jätetä, man överger inte en kamrat. Sagt på ett annat sätt; störst av allt är kärleken. Kärleken till sina medmänniskor, som finns där, trots allt. Det ger samtidigt möjligheter att beskriva svårigheterna att nå varann. Män är från Mars och kvinnor från Venus. Mannen är ensam och hans ensamhet är tung. Han är tafatt, blyg, osäker.
"Kärleken dör inte. Den bara överger oss. Det är vi som dör." (ur Arvottomat). ”Arvottomat handlar om att detta är ett vackert, melankoliskt land. Det är synd om mellanöls- och tangokulturen dör, och ersätts av McDonalds. Det är ju vad affärsmännen försöker göra; hälsingar dit hem bara, säger jag den dagen Finlands flagga ersätts av McDonald’s”, säger Aki 1985. Och fyller på tio år senare; "Finland har varit och är förlorarnas land. Redan som barn lärde jag mig känna förlorarnas Finland och det landet finns också i mina filmer. Och det existerar fortfarande. Man försöker bara förändra det. Förstöra det".
Den Aki som går i närkamp mot fördumning och kulturlös kortsynthet i Finland är i Sverige pigg på att med vänster hand förvirra beundrande svenska filmstuderanden som efter hans utläggningar fått ihop några rätt förvirrade och helt missvisande uppsatser. Densamme Aki spelar finne till fulländning i fransk press.
"Jag är dyster. Varför är ni dyster? Därför att jag är finländare."
”Jag är egentligen aldrig helt nöjd med det jag gör”, säger Mika. ”Film är kompromissernas konstart. Ofta följer kompromiss på kompromiss. Det är inte i sig dåligt, det är utgångspunkten, och det gäller att hitta den bästa möjliga lösningen. Men det är svårt att känna sig nöjd när man ser slutresultatet. Man kan alltid göra nånting bättre. Det är sällan jag känner mig riktigt nöjd med det jag ser”.
Ett av de svåraste problemen är ekonomiska. I Finland görs film med i genomsnitt en tredjedels mindre budget än i de övriga nordiska länderna. Och då är inte de övriga ländernas budgetar särskilt höga. Detta är naturligtvis den käpphäst som filmare alltid drar fram, på samma sätt som filmkritiker gärna nämner brister på bra manus och manusförfattare när det gäller att förklara varför vi har den film vi har. Mika är inte den som klagar. Bröderna konstaterar i mitten av 80-talet att offentligt snyftande inte leder nånvart och bara ger filmarna dåligt rykte som ett gäng klagmånsar. Samtidigt är det klart att det måste kännas rätt jävligt om man har suttit och planerat och skrivit en film i två år och manus föreskriver solsken, men just den dagen ösregnar det,  och det finns inte pengar att vänta på bättre väder, utan man måste göra om alltihop så att det passar med vädret. "Förr tänkte jag bara på att få tagningen i burken. Nu funderar jag mer över uttrycket och hur jag skall nå det. Jag kan mer om tekniken och vet mer vad jag vill ha. Det svåra är att lyckas få det. Jag brukade avsky att sitta och skriva manus (en avsky som han delar med Aki och antagligen hälften av klotets filmare), och jag gillade inspelningsdagarna. Nu har det börjat bli tvärtom. Dessutom blir vi ju alla äldre, vi orkar inte längre med maratonpassen på 20-24 timmar. Efter 18 timmar är vi alldeles slut."

Inkapslad tid

Både Aki och Mika var med om att vända trenden för inhemsk film. Ett tag såg det ut som om bara den grövsta buskisen, i Finland persofierad i Uuno Turhapuro-filmerna, kunde förmå finländare att gå och se finsk film. Kaurismäki fick stora publiksiffror – utan att fria till publikens lägsta instinkter. Jag tror det delvis beror på att folk känner igen sig själva, kan identifiera sig med något. 
"Det blir ett slags dokumentärer som jag gör. Det som intresserar mig är miljön, omgivningen, och att skildra en viss tid", säger Mika. "Sist och slutligen är jag mer en observatör än en historieberättare".
Då kan man förstås fråga sig om dessa tidskapslar fångas i sin egen tid och känns gamla efteråt. Mika funderar lite hit och dit och berättar sen att han inte brukar se på sina gamla filmer. Men Arvottomat såg han på en festival nånstans 1995, tretton år efteråt, tillsammans med Pellonpää (som också spelar huvudrollen). Och "den fungerar fortfarande, där finns inget som störde mig alltför mycket. Det är en ganska uppriktig film. Jag tyckte det kändes som att se sin egen ungdom igen. Det blev förresten en av de sista filmer som Peltsi såg". Han dog hastigt den 13 juli 1995 av den hjärtsjukdom som märkt honom hela hans liv. Han blev 44 år. "Det där visste vi alla skulle hända. Han levde hela livet för halv maskin", svarar Mika när jag berättar hus ledsen jag blev då dödsannonsen dök upp i Helsingin Sanomat. När jag lärde känna honom, en av denna världs vänligaste människor, levde han på sprit. Det sades att han fick sin lön i vodkaflaskor. Jag trodde han skulle trilla av pinn när som helst, så tärd såg han alltid ut. Men sen slutade han dricka och började ta hand om sig. Bara för att dö. Det kändes så jävla fel. Han skulle just börja filmningarna med Aki, han hade huvudrollen i Kauas pilvet karkaavat. Aki fick snabbt skriva om filmen och ger Kati Outinen huvudrollen. "Dessutom har filmerna nostalgin inbyggd från början, och det gör att det står emot tidens tand lite bättre", tillägger Mika. Han gör filmer med många olika finansiärer, och han känner ett stort ansvar gentemot dem. Nånstans i bakhuvudet finns medvetenheten om publiken och dess krav. "Jag skulle jobba annorlunda om jag var ekonomiskt oberoende, säkert både på gott och på ont. Jag skulle tillåta mig att vara mycket personligare. Mina filmer skulle inte vara så här linjärt berättade rakt upp och ner".
Det kan se ut som om bröderna sagt sitt. Publiksiffrorna går nedåt, filmvärlden letar efter nya unga genier. De är inte längre inne. De har sina karriärer bakom sig. Eller? Mika har inga planer på att sluta. Det finns mycket han fortfarande vill berätta. "Sånt där snack om inne och ute köper jag inte. Jag gör lika bra eller lika dåliga filmer nu som för 15 år sedan".
Och Mästerverket har han ännu inte gjort. "Jag har sparat mig. Ville inte göra den för tidigt. Man vill ju kunna fortsätta jobba, alltför tidiga mästerverk kan vara destruktivt för karriären". 

Esteten från landet

Bilden av staden är aldrig den väntade. Aki gör en poäng i att aldrig visa tillexempel nya bilar, de ska ha minst 20 år på nacken för att duga. Hans London i I hired a contract killer och hans Paris i Bohemliv har inga likheter med turistbroschyrernas. Visst, det handlar igen om ekonomi, "det kostar 20 000 francs om dagen att filma Eiffeltornet och varje kändare gata har sin egen prislapp", förklarar Aki i Filmihullu 1991. Och musiken han ville använda blir alldeles för dyr, så det fick bli gamla goda Shostakovich. Men det är lika mycket ett estetiskt val. Ett enkelt sätt att visa upp en alternativ bild, som blir stark just för att den är så konsekvent. En motbild i flödet av intetsägande reklam. 80-talets film är mot slutet av decenniet i konflikt med strukturomvandlingen. Människotyperna, arbetsplatserna och tänkesätten är hämtade från 70-talet. De krockar med 80-talets neonljus, gryndermentalitet och kasinoekonomi. Resultatet är Kaurismäkiland, där industritomterna, bakgårdarna och misären blir vacker, mycket tack vare ljussättningen. "Egentligen är det inget märkvärdigt. Taket och den övre tredjedelen av väggen ska vara i skugga, och skuggorna skall vara sneda. Helst ska ena sidan av skådisarnas ansikten vara mer i skugga."
Det låter så brutalt enkelt. En lakonisk förklaring som hotar filmernas odiskutabelt magiska dimensioner och sagoaktiga stämning.
Aki föds 1957, två år efter brodern och jämt tio år före mig, i Orimattila. Akis sex och Mikas åtta första år bor de i Kuusankoski, en cellulosastinkande förort till Kouvula, nordöst om Helsingfors. Där finns gott om industriområden, vacker natur och fina tallskogar, men inte en enda biograf. Aki läser tre år på journalistikhögskolan i Tammerfors "i tron att de höll på med levande bilder där, vilket de naturligtvis inte gör". 19 år gammal sätter han sig på bågen och åker de två timmar som det tar att nå Helsingfors. Prompt är han nära att hamna under en spårvagn (han har återanvänt detta i Brott och Straff, och spårvagnar syns ofta, Lauri (Kari Väänänen) är spårvagnschaffis i Kauas pilvet karkaavat). Aki är enligt egen utsago en lantis. Familjen flyttar mycket under brödernas uppväxt. De får se en hel del av Finland och kanske föds rotlösheten där, road movie-ideologin. Mika kommer in på filmskolan i München, Aki släpps inte in på konstindustriella högskolan i Helsingfors. "Jag blev förbannad när jag inte kom in på filmskolan. Detta måste hämnas! Veikko Aaltonen, Pauli Pentti och jag stod där på Mannerheimvägen, framför före detta Wulffs pappershandel. Vi hade inga pengar, vi var helt panka. Sen var det nån som slängde ur sig de där legendariska orden: så här kan det bara inte fortsätta! Vi gör en film!", berättar Aki på Kuopion Vilimit-festivalen 1995.
Autodidakten Aki flyttar in på Orion där han kan se flera filmer om dan. Filmarkivet blir hans filmskola, enligt honom själv var det visning av Flahertys Nanook of the North (en klassiker från 1922 som förde med sig en ny genre, dokumentärfilmen) omedelbart följd av Bunuels Guldåldern (från 1930, ni vet den där surrealistiska pärlan som Bunuel gjorde tillsammans med Dali) som gav honom gnistan. 
Han börjar skriva filmkritik i Filmihullu, Finlands största och tyngsta filmtidskrift. Hans omdömen är hårda. Filmer är antingen mästerverk eller värdelösa. Han har inga problem med att såga sånt han menar är skräp. Trots sin bana som kritiker är han inte särskilt tålig för kritik själv. Han skriver 1983 i Filmihullu om att göra film att "…den finska filmen existerar på grund av det inre tvång som för varje år som går tvingar oss finska filmskapare till allt våldsammare bedrifter, skapandets eld kommer ännu att bränna det mytiska lidandet till aska som det innebär att ge sitt allt för konsten. Men vem skyddar oss? I skapandet av något nytt och aldrig förr skådat är människan alltid som mest sårbar, de dagliga skyddsmekanismerna glöms bort och då är slutet nära. Länge leve den samhällsomstörtande finska filmkonsten och dess vapenbroder, den kristallklara filmkritiken!" Ur "Det är inte det här det handlar om" 
Visst har bröderna Kaurismäki haft sina belackare. De har också haft sina trogna stödtrupper i striden. De fick tidigt stöd av landets och nordens största tidning, Helsingin Sanomat vars huvudfilmkritiker Helena Ylänen alltid stött Aki. 1984 presenteras Aki i Filmstiftelsens Film in Finland som en del av den finska nya vågen. Bröderna har fått mycket stöd av stiftelsen. Talet om att vara lämnad utanför etablissemanget är alltså delvis uppdiktat. Det låter ju mycket bättre att säga att man slåss ensam med alla emot sig. Och en oväntad fiende hade Aki i Centralen för turistfrämjande. Eller kanske inte så oväntad, om man tänker efter. I samband med Skuggor i paradiset försökte byråkraterna på centralen stoppa Akis karriär. Han hade då börjat få ett namn utomlands, och hans Finland rimmade illa med det exotiska tusen sjöarnas land som turistbroschyrerna försökte och försöker övertyga hugade turister är Finland. Aki var inte bra för affärerna, han gav en felaktig och negativ bild av vårt land, och centralen gjorde vad de kunde för att väcka debatt. Det blev en tragikomisk historia. Centralen har sedan dess lagts ned. Aki hävdar dessutom alltjämt att kritiken var obefogad. "Mina filmer är till sin moral till och med vackrare än verkligheten".
De får Pro Finlandia av republiken Finlands president 6 december 1994. Det är en metallbit med hög status i det officiella Finland, genom tiderna given åt bara 3 filmregissörer. Ett lika viktigt årligt evenemang är presidentbalen den 6 december, Finlands självständighetsdag. "Om nån kommer på den tokiga idéen att bjuda in mig till slottsbalen på självständigheten tar jag livet av mig", säger Aki i början av 80-talet. Han har till dags dato blivit bjuden åtminstone två gånger. Den första gången avböjde han med motiveringen att han måste se på en ishockeymatch på TV (alltid lika sportintresserade Aki), den andra gången förklarade han att han vid tidpunkten för mottagningen måste befinna sig i Mellungsbacka (en otroligt grå Helsingforsförort i ett av landets fattigaste områden).

Vit Amazon

I finska media hade Aki skaffat sig ett rykte som svår och oberäknelig redan 1987. Det ser vi inget av i Göteborg 19XX. Vi åker ut till Landvetter i Gunnars vita Amazon, plockar upp Aki och beger oss till fraktflygets tullhus för att hämta ut Brott och Straff, Hamlet och XXX. Aki kommer triumferande ut med rullarna under armen, gör V-tecknet och sätter sig i baksätet. Vi sätter oss i Hagabions fik och Aki berättar om Brott och Straffs mottagande i Ryssland över en rågbulle och en kopp kaffe, samt en mängd cigaretter. Den konservativa ryska publiken som föredrog trogna tolkningar, hade trots allt funnit det i sitt hjärta att tycka om Akis filmatisering. Aki säger det utan att skrävla. I det ögonblicket är han uppriktig. En stund senare står han framför publiken i stora salongen och meddelar att hans andra film, Calamari Union, var ett medvetet misslyckande. "Alla filmregissörer brukar misslyckas med sina andra filmer. Förväntningarna och kraven blir för höga. Så jag bestämde mig för att göra en så dålig film jag kunde. Och det hade jag ju all rätt att göra, pengarna till inspelningen fick jag från Brott och Straff". Publiken skrattar, osäker på hur den skall reagera. Sån där är han alltid. Alltid lika öppet kryptisk. Det känns naturligt att beskriva honom i motsatspar. Som en allvalig komiker, en antiintellektuell intellektuell. Han är mångordig för att skriva så fåordig dialog. Han ville slå hål på stereotyper och målar upp andra stereotyper. Han gör realism genom nostalgi, nutidsfilmer med 60- och 70-talsstuk. Han tycks säga "Tyck om mig - jag skiter väl i vad ni tycker. Han är en vårdare av det finska språket, hans dialog är alltid på skriftspråk, men dialogen är som sagt nästan obefintlig. Tvetydig, mångordigt fårordig, allvarligt skämtsam. En stund senare står vi inför ett tjugotal människor i lilla salongen som kommit för att se hans nya film, Hamlet liikemaailmassa. Av nån anledning har jag blivit ombedd att fungera som tolk. Aki börjar berätta, och jag förstår inte ett dyft. Hittills har allt skett på engelska, nu är det finska som gäller. Osäkert börjar jag berätta om hur Brott och Straff togs emot i Ryssland. Nån i publiken protesterar "det där är ju inte alls vad han säger!". Jag mumlar en tyst ursäkt och så kör filmen igång.
Visst är det typiskt. En av de få gånger som Aki ärligt försökt säga nåt till en publik fanns där en tolk emellan som inte förstod ett ord.
Aki talar å sin sida länge efteråt med värme om festivalen, om den goa stämningen. Han minns diskussionerna kring blåvitt (Aki gillar sport). Hans inbitna fördomar om Sverige och svenskar fick sig en knäck. Han märkte att svedupellarna kunde vara riktigt trevliga. Istället började han tala om dessa norrmän… Trots de nya insikterna låter han alltid sina filmers skurkar vara finlandssvenskar. De som med basebollträ slår ner hans redan slagna hjältar. Det är ett populistiskt drag som han delar med sin äldre bror.
Mika undviker alltid konflikter. Han tonar ner motsättningar. Blir han arg så nämner han ändå ingen vid namn. Filmtotal upplöstes och de olika filmbolagen sökte sig åt olika håll. Jag har hört om bråk mellan medlemmarna i gruppen och ilskna anklagelser har flugit genom luften, ett tecken på att uppbrottet kom av meningsskiljaktligheter. Mika har en annan förklaring. "Filmtotal upplöstes därför att det blev för trångt. Vi rymdes inte längre i den källaren. Med Senso films växte verksamheten hela tiden.".
Till slut blev även Finland för trångt för bröderna, Aki flyttade till Portugal och Mika till Rio. Men de har inte lämnat landet. De är delägare Kiasmas resturang och i nyöppnade Bio Rex café. Bio Rex ligger i Glaspalatset, mitt i Helsingfors. Det invigdes i februari 1936 och var i många år en av stadens förnämsta premiärbiografer (Helsingfors version av Draken). Huset förföll sakta och många olika planer lades fram för den värdefulla tomtens användning. Slutresultatet blev det bästa tänkbara; huset är nu upprustat till sin forna glans och ett stycke funkishelsingfors har fått liv igen, mitt i stan. Glaspalatset har blivit ett audiovisuellt multimediacenter med TV-studios, en multimedial stadsbiblioteketsfilial, och, bäst av allt för filmälskare, Bio Rex har tagits över av samma filmentusiaster som driver Helsinki Film Festival/Kärlek och Anarki. Aki öppnade dessutom sitt eget hotell i Karkkila för precis ett år sedan. "Krögarbranschen ger en nog så mycket tryggare ekonomisk inkomst är filmmakandet", kommenterar Mika.
Nu kan man alltså också äta och dricka bröderna. Och naturligtvis, bo. Jag kan inte motstå frestelsen, utan sätter mig i bilen och kör de hala 67 kilometer som det tar att komma till den gamla bruksbyn Karkkila. Genast utanför Ring 1:an kommer skogen emot. Vi är på landet. Snön har lagt sig över landskapet. När vi kommer fram till Pusulantie 1334 känns det som kväll, fast klockan är mitt på dagen. Den gula neonskylten lyser glatt mot oss. Oiva (ungefär förträffligt, ypperligt). Det är tyst och stilla. I resturangen förbereds lunchen just, ett överdådigt stående bord. Finsk husmanskost med en touch av lyx. Väggarna pryds av Akis frus tavlor.  Inredningen är funktionell och återhållen. Vacker, tycker jag. Och jo visst är detta en miljö som känns igen från Akis filmer. En del av tillbehören har också använts som scendekor. Men det är inte produktifiering så det stör. Det gamla ålderdomshemmet är charmigt och hemtrevligt. Det är ett ställe där trötta själar kan vila ut.
Från rock'n'roll till ålderdomshem.

Den sista drömmen

Jag sitter vid ett bord. Stämningen är lugn, avslappnad, öppen. Vid bordet sitter också Aki och Mika. Aki är nästan lite ursäktande. Han förklarar och berättar om sina filmer. När jag vaknar känns det som om jag har förstått.
Jag minns inte ett ord av vad bröderna Kaurismäki sa.

Johanni Larjanko
larjanko@kaapeli.fi

www.kaapeli.fi/~larjanko

 ----------
Listor:
Genombrottsår för den nya finska filmen
1983
Regissörer:
Jaako Pyhälä (Jon)
Janne Kuusi Apinan vuosi (I apans år)
Aki Kaurismäki Rikos ja rangaistus (Brott och straff)
Av dessa tre är det bara Aki som fortsatte att göra spelfilmer.
---------
Tidningsrubriker från början av åttiotalet:
En död kulturs uttolkare
Kaurismäki-syndromet
Aki Kaurusmäki om Calamari Union: Först vid andra genomtittningen insåg jag att filmen var sorglig.
"Människans huvud är inte en potatis"
"Storyn är viktigast"
"Jag vill roa folk"
Video tar död på spelfilmen
Idén till filmen Saimaa-ilmiö föddes i bastun
Kellarens filosofi
"Jag har inte hittat min egen stil ännu". Aki 1983, efter regidebuten
"Det är bättre att falla från riktigt höga höjder"
"Man måste skratta åt livets grundvärden"
"Gnällande kommer inte att rädda finsk film"
Filmer från ett källarhåll
-----------------
Filmcitat
"Ring mig när ni gjort revolution, ni behöver en finansminister. Salut.
Salut, big nose." De Arvlösa

"Jag kom för att ta livet ar er.
Varför?
Det får ni aldrig veta". Brott och straff

"Men om människor skulle dömas för sina tankar eller ord, skulle era fängelser inte räcka till på långt när" Brott och Straff

"Ta nu till exempel den här Frank. Han är korkad. Hans moraluppfattning är lika djup och sofistikerad som…som en hamburgare." Calamari Union

"Ta inte livet av dig nu.
Har du aldrig tänkt på självmord? Med de orden sänkte han blicken mot mig.
Det kommer för mig varje gång jag blir förälskad" Skuggor i paradiset

"Jag kom för att hämta dig.
Vart?
På bröllopsresa. Du kommer aldrig att klara dig ensam." Skuggor i paradiset

"Om du verkligen älskade mig, Hamlet, skulle du ha mer värme i rösten" Hamlet

"En liten öl". Första repliken i Flickan från tändsticksfabriken, 15 minuter in i filmen

"Fartyget heter Ariel. Begrav mitt hjärta på soptippen." Ariel

"Vi är på väg till Tallin. Vilka är ni?" Håll fast i scarfen, Tatjana
------
Ät din egen Kaurismäki

http://www.infopiste.fi/hotellioiva/
http://www.kiasma.fng.fi/lahikuva/fcafe.html
------------------
Liten slangordbok

Baden-Powell= Scoutrörelsens grundare
Donare = Arbetare
Grynder= Klippare, ta-sig-förare
Kossu = Koskenkorva-vodka
Ole hyvä =Varsågod
Pirtu= Hembränt
Pultsare= Lodis, alkis
Sisu = Jävlaranamma
Svedupellar = Nedsättande om svenskar
Trokare = Svartsäljare av sprit
Ääni = Ljud
-----------
Akis skådis 4-i-topp
1.     Matti Pellonpää
2.     Kari Väänänen
3.     Kati Outinen
4.     Sakari Kuosmanen

Akis fotograf 1-i-topp
Timo Salminen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar