tisdag 3 januari 2012

Blog in (2003)

Kolumn till Ny Tid från 2003

Blog in

Jag har börjat blogga i höst. Det är rätt roligt. Det påminner om mina första erfarenheter med nätet för lite över tio år sedan. Det var en ny värld att upptäcka, kaotisk och hemlighetsfull. Att blogga är att skriva dagbok på nätet. Det är egofixerat och lite lagom personligt. På sätt och vis kanske skrivbordslådeförfattarens våta dröm. Omedelbar publikation. Det betyder också offentlighet, trots att ingen kanske läser det du skriver. Det är internets ständiga kluvenhet i offentlig och privat som personifieras i bloggarna En del häller ut sina innersta hemligheter. Andra raljerar och gömmer sig själva. Själv märker jag att jag håller tillbaks. Någonting har hänt mig. Jag vill inte vara för utlämnande längre. Kanske är det ett stadium som jag passerat. Det finns för mycket bekännelselitteratur idag. Förutom att nätet är fullt av det är det också vardagsmat i de flesta populära TV-serier. Sopranos (en gangster som går i terapi), Irtiottoja (Ottos terapisessioner och den personliga berättartonen, samt koncentrationen på sex), Sex and the City, det är inte svårt att hitta exempel. Det privata är det offentliga i dagens nöjesindustri. Och många följer snällt efter. Det tilltalar voyeuren i en, att få glutta in i folks privatliv. Skvaller pressen lever av det. Bloggandet är kanske en snabb liten egotripp, se på mig, jag har nåt att säga. Jag är stjärnan i mitt eget liv.
Den andra tolkningen är att nätet på nytt befolkas av människor, de bästa bloggarna är inte de med snyggast layout, utan de med bäst innehåll. Det råder lite punkanda över fenomenet. Det är lätt och snabbt att fylla på sin blog, närhelst andan faller på. Det behövs inga speciella kunskaper, bara en fallenhet för att uttrycka sig i skrift. En sidoeffekt är att det igen blivit roligt att surfa på nätet, nu på jakt efter intressant information att länka in på sin blogsida och sedan kommentera.
I och med bloggandet har jag börjat chatta igen med en liten krets chatbekanta. Känslan av omedelbarhet är slående. Förra gången jag slutade var det för att chattandet kändes så tomt, det blev sällan intressant. Nu har något hänt, det är mer liv i diskussionen, samtalen känns oftare meningsfulla. Det är helt klart ett steg i rätt riktning, och jag tänker mig att det har med mognad att göra. Tekniken blir igen ett verktyg, och som sådant i högsta grad sekundärt. Ännu syns inget definitivt budskap i våra samtal eller i mina bloganteckningar, och det är jag tacksam för. Jag tror inte ofta på att man måste ha ett budskap att förmedla åt världen för att få kommunicera. Visst är det ganska lätt att hitta såna bloggare också, speciellt från Irak, där både irakier och hjälparbetare ger en rätt annan bild av vad som pågår i landet. Där är bloggen ett sätt att publicera väldigt personliga motbilder, och uppfyller samtidigt ett av webbens ursprungliga löften om större tillgänglighet och alternativa tolkningar. De är intressanta att läsa, och ganska krävande. Att sedan få en inblick i en uttråkad finländsk tonårings vardag känns befriande vanligt. Det är lite som att öppna dagstidningen för att försäkra sig om att världen finns kvar. Visst kan man säga att ”inblickarna” bara förstärker de egna fördomarna, men det är mycket roligare än att stirra på slöburken, som ju inte precis är känd för att öppna sinnenas horisonter.

Johanni Larjanko
larjanko.blogspot.com 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar