tisdag 3 januari 2012

Monolog för två


Han vet att hon i nästa ögonblick reser sig upp och försvinner. Slinker ut genom dörren och gör det där tricket. Doften av henne sveper över hans näsvingar, han inbillar sig att han kan se lukten snirkla genom luften. Utanför hans synfält fortsätter vintern att vara svart. Här inne finns det bara ljus. Några ögonblick av slutna ögonlock och han sover. En gammal tanke dammar av sig och gör sig påmind. Han känner sig utan ålder. Känslan gör honom snurrig, han tappar balansen och faller nästan över bordet.
Det känns när hjärtat bultar några extra slag. Någon större än jag själv knackar på. Gör sig påmind. Dörren lockar. Ut. Jag känner redan skenornas rytm. Rörelsen lugnar. När jag vaknar har vår granne farit iväg med öronlappsstereon. Vi är i en ny stad där språket är obegripligt. Det är konstigt, att det skall kännas så lugnande. Som att släppa taget. Flyta medströms och vila. Jag kan inte hjälpa det, det är bortom min kontroll. När jag var yngre sög fönstren. Jag drogs mot kanten och det kändes som en fråga om sekunder innan jag skulle famla genom luften.
Nu är det dörrar.
Han vet att hon är på väg. Han vill hindra henne men får inte. Han försöker säga något, men inga ljud hörs. Han är arg på stumheten, men har vant sig. Viker undan, fastnar i minnen. Minnen är som isvakar, kanterna är sköra, där mitt i är det svart, böljande och vackert. Det går en ilning längs ryggen när han går ut i köket för att värma mer tevatten. Plötsligt tänker han att han är en katt. En läsande katt. Han sträcker på sig och slår klorna i dörrkarmen, sådär i förbifarten. Hon ser inte ens upp. Hon störs inte av tystheten. Det för dem närmare varandra. Eller håller en skön känsla av frihet.
En granne grälar på sina barn, igen. En dörr smäller igen, av de arga rösterna hörs bara själva ilskan. Annars är det nog så lyhört, lokalen under brukar användas till de blötare festerna, de berusade närmandeförsöken hörs bara alltför väl. Efteråt ligger den sura doften av gammal tobak kvar i trappan i flera dagar, som ett dåligt samvete utan hemvist. Det är nog för att vilja bort. Det är ju inte att fly. Inte egentligen. Och han kunde ju följa med, om han bara ville. Det vet han väl? Borde hon fråga? Hon harklar sig, tar sats, och ber om mera te. En Clintanvästern börjar strax på TV, de sjunker båda, halvt motvilligt, ner i den mjuka soffan. Tystnaden har sitt pris. De har inte tillräckligt många måsten, vilket han tycker är synd. Han behöver deras hjälp för att komma vidare. Vidare vart? Längre in. Han vet inte så noga, det är mer en känsla. Något som börjar med ett pirr i maggropen. Inte för första gången undrar de samtidigt, utan att veta om den andres tankar, om det skall vara så här.
Hon hör dörren mjukt stängas och tittar förvånat upp. Rummet är annorlunda. Några sekunder är hon helt desorienterad. Sedan minns hon, och ler.
Finns där någon gemensam rytm? Nej inte egentligen.
Vadå egentligen? Antingen finns den där, eller så finns den inte.
Nej, inte egentligen.
 (2001)
Johanni Larjanko
larjanko@kaapeli.fi      

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar